-

du kollade på mig med kall blick och med iskalla ord sa du; Linnea....

Du har ingen som helst aning om vad jag gick igenom den dagen, du har ingen som helst aning om hur det känns att jämt och ständingt gå och tänka på den dagen, du har ingen som helst aning om hur det är att förlora  något som man håller så kärt. och ändå dömer du mig. du dömer mig för någonting utanför din vetskap. och det gör mig illamående. illamående och besviken. du kanske inte vet vad som hände, detalj efter deltalj (och tro mig, du vill heller inte veta) men det minsta man förväntar sig av dig är tröst. du vet när man kramar om någon som är ledsen, klappar en på huvudet och säger tröstande ord som värmer, som man gör när man bryr sig, du vet. men sånt tänker inte du på.
ibland frågar jag mig innan jag somnar, är du iskall inuti?

Det gör ont, sjukt sjukt sjukt ont. att gå igenom något sådant hoppas jag att ingen gör, men det går inte att undvika. hund eller katt, människa, en fisk eller kanske en sko. jag vet inte. man kan ha så mycket kärlek till så mycket. vissa känner mer när man förlorar någonting betydelse fullt, andra mindre. kalla mig töntig men jag skämms inte över att säga det, min katt betydde mer än allt för mig och när mitt guld försvann trodde jag att jag skulle dö av utorkning pga så mycket jag grät. det var det värsta som hänt mig och jag fruktar den dagen jag kommer förlora någon mer.

jag saknar dig, jag saknar dig så jag dör. jag försöker ersätta dig med en nalle, men det går inte. jag blundar och låtsas att du ligger brevid mig, min älskling. du är den bästaste och finaste kisse som någonsin har existerat, jag är så glad att du hittade oss! <3