den där passionen.

Den starka, ömsinta passionen verkar nu ha runnit ut ur sanden och det var ingen som stoppade det.
varför kan man fråga sig. Det är kul. När man vet, när man har säkrat alltihopa och man känner stormen komma. Då man brukar söka skydd för att överleva. Det var det heller ingen som gjorde. Alla är nu beredda för det stora slaget, det som kommer att avgöra allting. Eller?
Jag såg dig aldrig kämpa, och det är därför vi är här. Och det är därför vi är som vi är.
Kunde man hindra det, tänker vi.
Sjäälvklart hör jag i bakhuvudet, men en alldeles säker krasslig röst.
Självklart, tänker jag. Självklart kunde man hindra det. Men var det inte någon som gjorde det.
Sanningen är, att det var det, det var någon som försökte. Men det märktes aldrig av, ingen visste någonting.
Och det är därför detta kommer att ske. Det är därför. Hör ni det?
D Ä R F Ö R.
Men återigen.. Varför, säg?
Timmar säger oss ingenting, de timmar man suttit och tänkt på just varför.
Men känner att de där orden, meningarna, löftena.. Vad var det egentligen?
Men minnena. Ja, man minns. Trots den jävulska, idiotiska, helt meningslösa frasen; VARFÖR. Den tar över minnena och man minns bara varför. Det hade vart bra, om en gång, bara just en gång.. Om man hade haft det sådär bra som man tänker att man vill ha, då man mår så bra, då man vill ha det bra, då man vill, vill, vill, om om om.. Fattar du?
Passionen av varandra, juste, av varandra.

Jag såg dig aldrig kämpa, och det är därför.

Därför jag faller.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0