-

Men ingen nöd att läsa.

du fick mig att tro
att vilja bygga på något
fick mig att vilja kämpa
och se framåt mot något som egentligen skrämde skiten ur mig, även kallad framtid.
att VILJA hata någon är så mycket svårare än att faktiskt hata någon.
att fortfarande tycka om någon är svårare än att hata, att vilja och försöka hata.

Men jag hatar faktiskt Irma Konjic.

Faktum att jag tänker på dig, dag som natt, är tragisk. Jag borde inte ödsla tid på någon som gjort mig illa. Men jag trodde något helt annat om dig. Det var jag som försvarade dig, jag som trodde på dig, jag som stog vid din sida. Jag som skulle fortsätta stå vid din sida. Jag ingick i dina planer. Du frågade, jag svarade bara ja. För jag visste, trodde att jag visste, att det skulle gå bra. Det gör ont när jag tänker på henne och allt hon gör med dig. Det vi gjorde.
 
Trots att jag tycker om att ligga och tänka på dig, och tycker om dig fortfarande, betyder det inte att jag tycker om dig längre. Det låter sjukt, men det är invecklat. Jag är fortfarande kär i den personen du var. Den personen som försvann inom en veckas tid. Av det jag hört om dig, det är ingenting jag känner igen - inte den personen JAG lärde känna och föll för. Jag undrar verkligen vad det är som fått dig att bli en helt annan människa. Jag förstår inte. Jag tycker verkligen att du var en så fin människa, du hade värderingar som passade mig perfekt (ja, det fanns väl något undantag). Nu vet jag inte vem du är längre. Då frågar jag mig själv, hur kan jag fortfarande ha känslor för någon som inte är densamme längre, som inte jag känner överhuvudtaget längre?

Det finns så mycket jag stör mig på och som gör fruktansvärt ont.
Det finns saker jag inte vill göra längre, det finns låtar jag inte vill lyssna på, filmer jag inte vill se, platser jag inte vill besöka. Jag är rädd för att träffa människor som står mig nära hjärtat, jag är rädd för att gå på stan runt 15 och 23 tiden. Jag stör mig på människor som jag innan tyckt om. Allt på grund av dig. Att du gjort sån jävla påverkan på mig är jävligt störande.
Faktum är; Du förstör mig, och jag tycker om dig. Dålig blandning och tro mig, jag önskar att det inte var så.

Jag önskar att jag kunde få vinden att vända


Och jag tror även att jag skulle kunna skriva om dig i evigheter. Jag har aldrig haft brist på den punkten. Att skriva om någon som betyder/betytt mycket för mig. Och det var det du gjorde. Du betydde mycket för mig, Andreas. Vi umgicks i över en månad och jag tyckte mer och mer om dig för varje dag. Jag tycker att du var en god människa med goda värderingar. Jag tycker du påminde om mig, du passade mig. Kommer du ihåg att det var det alla sa? Att vi passade varandra perfekt. Kommer du ihåg vad DU sa? Att vi hade det perfekt? Vad var det egentligen som fick dig att ändra dig? Att ändra dina känslor och uppfattning om mig? Vad var jag egentligen för dig? Jag förstår faktiskt inte hur man kan gå från att tycka om någon jättemycket och sedan inget annat än kompisar, på ett par dagar. Andreas, du har gjort mig besviken ett par gånger, men jag har inte brytt mig. För jag är inte sådan som hakar upp sig på små saker. Men denna gången var det fan illa.. Jag fattar inte, hur någon som DU kan göra något sånt här. Jag menar, du tyckte inte ens om henne.. Du pratade illa om henne och nu är hon din. När det var JAG, Andreas, JAG.
Jag skulle vara din, jag skulle träffa hela din familj, du skulle äta middag med mina föräldrar, jag skulle vara med när du fyllde 20, du skulle köpa ut, vi skulle åka till skåne, tillochmed flytta till skåne och sedan thailand. (ja, drömma kan man, sa vi)
Av tidigare erfarenheter har jag lärt mig att inte lita på folk, att vara försiktig med vad man hör. Jag har lärt mig att vänta och se, säga någonting när man verkligen menar det. Sådan var du med. Men jag fortsätter att undra, varför sa du så? Varför bad du mig vara med dig i framtiden? Planerade saker med mig, resor. En sådan sak som att planera filmkvällar med mig betydde mycket för mig. Och att du planerade att FLYTTA med mig. Att du tillochmed  sa; Om vi skulle få barn. (okej, det hade DRÖJT innan jag skulle ens tänka den tanken, but still.) DET betydde mycket för mig. Men för vad? Och allt jag gjorde för dig? Jag passade din hund när du jobbade, jag städade, jag köpte godis för att vara snäll och när du bad mig, jag fixade cigg när du inte hade några, jag gjorde det du bad mig. För vad? DU gav mig ingenting, men det är just det som är grejen!! Jag krävde ingenting av dig, mer än bara dig. Det var allt jag ville ha. Jag ville ha dig vid min sida, kunna krama dig när jag längtade efter dig.
Det var inte svårare än så.
Jag vill inte försöka framstå mig själv som nån jävla gudinna. Men jag vet att jag är en lätt person att vara tillsammans med. Många av mina kompisar, nästan alla, är sådana som kräver och jobbar till det för sig. Jag blir inte svartsjuk för mycket, jag låter någon vara precis som den är och försöker inte ändra på något. Och det är någonting som jag tycker är BRA i ett förhållande. Självklart kan man ha ett BRA förhållande med dessa krav och bajs. Men vårat förhållande...
Du skulle sett. Det kunde blivit bra. Det sa du ju själv, att man borde vara som jag.
Jag vet inte vad längre. Jag hänger upp mig på detta, kanske för mycket. Men vad ska jag göra? När jag har så mycket frågor men INGA svar. Detta är inte lätt, ska gudarna veta.
Begravningen igår gjorde inte saken lättare. Det är så svårt när man förlorar folk.
Fan också.

Det sjuka är att jag låter som en efterhängsen liten emo flicka som verkade älska någon mer än allt. Som tur är hann jag inte känna mer än tyckaomjättemycket. Men ändå.


Och att jag såg dig idag, har ju inte sett dig sedan det tog slut. Har varit så jävla rädd att träffa dig. när jag såg dig vända jag om, men jag var ju tvungen att gå den vägen. Jag fick hjärtklappning, började skaka, fick så sjukt ont i magen. Jag ville att du skulle se mig, se att jag kollade på dig och sedan bort. se att jag skiter i dig. (men bara på låtsas)

Mamma, jag sover hemma inatt, jag saknar dig för mycket <3