-

Du kan oroa dig om honom för det här, men inte mig, för nånting.
Ska man behöva gå och bli pinnsmal och skita i resten förutom exet som man ständingt bråkar med, för att du ska bry dig?


Bry sig är väl kanske och ta i, men inte oroa.
Jag vet inte om jag bara överdriver eller vad det är.
Men det fick mig iallafall att släppa en tår, en tår över familjen.
Jag hoppas att allt ordnar sig och att vi igen kan bete oss som en familj, eller ja, det är klart att vi gör. Fast ändå inte.
Och jag, däremot, jag tycker att jag har gått ett steg närmare en familjemedlem.
Jag sa till honom att jag älskade honom för första gången på... Jag vet inte på hur länge, för det har jag inget minne av, någongång.
Jag har alltid undvikit det och det närmaste jag kommit har vart "desamma".
Och kanske nu kan jag börja göra det.


Alltmänt trött, slut och helt död.
Veckan har gått som ett helt jävla år. Har haft så himla mycket i skolan, och det är så himla mycket kvar.
Det blir så när man inte gör sina saker och får saker efter sig. Snart kommer restveckorna och jag vill inte ens tänka på det för jag har några.. ja, lite många saker att ta igen. usss.
Det är också det att ett ämne som historia är så himla ointressant. Verkar bara gälla mig, men iaf. Det gör att jag lägger mycket mindre arbete i det, för att det för mig är svårt.

Förövrigt vill jag inte säga mera, mera än att allting är så tröttsamt.

Jag saknar dig, snälla kom hit.
Måste få träffa dig igen..
Kanske måste jag gå vidare, eller kanske kan jag hålla kvar, för det är trots allt det jag vill. just nu.


Jag åker till dig, jag gör det.