Did you even see me, once?

Fuckit, imaslut.

Jag vet inte varför jag tänker sådana tankar och  varför jag känner mig såhär. Jag har så fruktansvärt mycket att tänka på nu och jag vet inte ens om jag vill  tänka såhär.
Jag önskar bara att livet vart mycket enklare och att man kunde får svar på dessa jävla frågor.


Jag önskar så himla mycket att du bara kunde älska mig, så mycket som jag älskar dig.
Hade vi det inte bra? Jag hade allt jag kunde önska mig, och det tog slut så jävla fort. Nu känner jag att jag bara lever för att leva.
Jag kan dock förstå att man säger saker man menar för stunden och inte tänker på vad som kommer sedan. Varför är det så egentligen?
Att säga vad man känner, från botten av hjärtat är en hederlig sak, men också underskattad.
Säg aldrig aldrig aldrig någonting som du inte menar. Säg aldrig någonting bara därför att.
För sedan när det väl är slutet, då.., det är då det gör så jävla ont.

Jag skulle kunna ge allting för att få vara med dig, du förstår inte.
Jag kan inte få dig att tycka om mig igen, verkligen inte.
Men jag önskar bara att du kunde förstå, förstå vad du egentligen har gjort.
Förstå vad som är kvar.


Jag vet inte vad jag egentligen ska kalla detta, eller vad jag ens ska försöka förklara.
Jag tror nog att det bara är så, att jag vill säga, en gång för alla, att jag älskar honom så mycket att jag knappt orkar stå ut mera.

n.g.l.m.b.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0